Milasmirakel var en Hilma.
Hon kom den 26 februari kl 17.54, 4260 gram och 55 cm lång.
Började känna värkar på morgonen som fortsatte och blev mer regelbundna och elakare. Martin var på jobbet och skulle sluta kl 13. Jag meddelade min granne att de äntligen hände grejer. Vi har ju promenerat och försökt få igång bebisen. Hon blev glad och kom ber på fika, jag satt mest och svettades, hon skötte snacket, jag hörde egentligen inte alls inte vad hon pratade om.
Klockan 12 fick hon gå hem, jag vanka in i duschen, de onda försvann icke, YES.
12.50 skrev jag till Martin att han fick komma hem. Ringde förlossningen som sa att jag fick komma in. Väntade lite till, vill inte bli hemskickad igen, vill inte komma in och vara öppen 1.5 cm.
Vägen till förlossningen var inte trevlig, en jävla massa gröpper, skump, skump, AJ, AJ!!
Inne 14.30, fick ctg plattorna, mer AJ. Barnmorskan kollar, öppen 6 cm, får beröm. Heja.
Martin får hämta den välfyllda förlossningsväskan som jag packat om och fyllt på de senaste veckorna. Trodde den kunde ligga kvar i bilen, att vi skulle få vända och åka hem.
När Martin kom tillbaka sög jag lustgas för glatta livet, full, äckligt full. Vill kräkas. Kräks inte, andas jävligt djupt i masken. Testade TENS, vilket påhitt, bort med fjantet.
Jag tänker att på tvn, "en unge i minuten" som jag kollat på perverst många gånger, hinner dom äta godis, dricka cola, och skratta, iaf prata mellan lustgasen. Allt godis och colan som jag packat, min spotify lista?! Vafan.
Jag sög i lustgasen, släppte inte masken förrän de det var tryckdags, sen var hon ute.